Bjärnum

Jag är hemma. Örnen har landat i sitt hem, i sin alldeles för mjuka säng och i sin lugna trygga tillvaro i hemmets vrå. I ett regnigt men grönt Sverige.

Det känns konstigt att vara hemma. Att inte vara på skeppet längre. Att få göra vad man vill, att behöva förflytta sig längre sträckor. Att behöva ha jeans på sig utomhus, och att spendera pengar. Att inte prata engelska. Att inte behöva skrubba toaletter och sviter. TACK GODE GUD för det senaste. Att inte prata med sina nya och för de tre sista månaderna närmaste vänner. Att kanske aldrig mer få se dem. DET är konstigt.

Givetvis, man skulle kunna säga att det ju inte finns något som hindrar mig från att träffa dem. Men det gör det faktiskt, i vissa fall. Många saker kan hindra. Omständigheter som man önskar inte fanns, men fortfarande finns. Och avstånd. Och kanske gemensamt intresse.

Det är ett par jag inte ens hann säga hejdå till, som jag stått så nära. Speciellt Ruan. Den lille rödhårige sydafrikanen med ännu mer hemlängtan än jag, som använde ordet emotional som om det var något bra och inte något dåligt, som kramade mig och log med hela sina bruna ögon och som jag tror var lite förälskad i mig. Jag var lite förälskad i honom, fast han var världens tråkigaste ibland. Kvällen innan jag skulle åka sade han "goodnight, hopefully I'll see you tomorrow". Jag, som hade fått mitt schema för min sista dag då och visste att jag skulle vara jävligt busy, sade "Yeah, I don't think so". Jag MENADE ju att nej, vi ses nog inte imorgon så vi får säga hejdå nu för säkerhets skull. Jag tror inte det var så han tolkade det. För han bara gick, utan att säga ett ord. Det var alltså våra sista ord till varandra. Så såvida jag inte söker upp honom och åker till Pretoria och hälsar på honom så är det så långt vår vänskap någonsin går. Det är sorgligt.

Jag umgicks med en man de sista veckorna av mitt kontrakt, givetvis måste man ju träffa någon när man snart ska hem. Det är sånt jag räknar med, jag har levt tillräckligt länge för att veta att när man träffar någon man är lite intresserad av och som är intresserad av en själv, då är det bara när omständigheterna är HELT off. Vårt farväl var faktiskt mer romantiskt än jag kan minnas att jag någonsin varit med om, och det känns lite konstigt. Men det var ungefär det jag behövde då, med tanke på att jag kände mig ca ensammast i världen när jag satte mig i framsätet i bilen som körde mig till flygplatsen i Athen. Jag behövde all mänsklig omtanke jag kunde få, samt de vita lögner som flödade i sommarvärmen. Herregud.

Den jag sade hejdå till mest, förutom mannen då, det var Carys. Min vän från Wales som jag gjorde Academyn med och som jag kommit så himla nära. Jag tror ca 80% av skeppets crew var övertygade om att vi hade ett förhållande. Inte mig emot, jag älskar henne och folk får tro vad de vill. Det är snarare smickrande. Henne kramade jag och släppte och kramade igen och släppte och kramade igen. Jag vill hälsa på henne i Wales snart, i slutet på augusti, men det blir eventuellt inte av. Men det betyder ju inte att det aldrig blir av. Jag saknar henne så.

Det konstigaste med den här upplevelsen är att jag kan förklara det hur mycket som helst, men det är faktiskt ingen som kommer förstå hur det har varit. Emely Drugge, hon förstår, för hon har gått igenom samma sak. Men jag minns när hon försökte förklara det för mig, och jag kan erkänna att det jag trodde att jag förstod av det, det var inte ens i närheten av hur verkligheten ser ut. Det var sjömil och ljusår därifrån.

Så. Efter 12 timmar spenderade på resande fot kom jag äntligen hem till Bjärnum, kring 00:30 natten till söndagen den 15 juli. Min kropp är fortfarande kaputt, jag får som slag i huvudet ett par gånger om dagen, då måste jag gå och sova ett par timmar. När min mamma klappade mig på ryggen gjorde det så ont att hela kroppen ryckte till. Jag äter i överflöd, för jag är så van vid att behöva enorma mängder energi för att orka.

Imorgon ska jag börja läka, tänkte jag. Jag ska packa upp, jag ska slappa och jag ska ta en lång promenad i solen (förhoppningsvis). Jag ska älska livet såsom det älskar mig. Jag ska planera resten av sommaren och ta reda på mitt schema för hösten, och jag ska fundera allvarligt på var jag vill bo och leva i höst. Jag ska eventuellt skaffa mig ett liv. Och fasta.

Åh gud. Visst är jag rastlös och har ångest över att mina pengar ska försvinna lika snabbt (dubbelt så snabbt) som jag tjänat dem, men det är så rogivande att vara hemma och känna lukt av den svenska sommaren utanför dörren. Att veta precis vad man får. Snart kommer nog denna trygghet förvandlas till rastlöshet, men just nu njuter jag i fulla drag av den. Och saknaden av mannen och mina nyförvärvade vänner tänker jag också njuta av, för den betyder att jag verkligen fått ut något stort av min resa. Jag känner faktiskt att det största i hela upplevelsen var inte bara platserna jag såg eller pengarna jag tjänade, det var människorna jag träffade. Allt jag lärde mig om andra och om mig själv. Styrkan jag fick.

Jag känner mig som en annan människa, tro det eller ej. Inte personlighetsmässigt, men jag känner lite att... jag kan klara vad i helvete som helst. Jag känner mig vacker och stark och självständig och erfaren och som att livet är mitt ostron och det är bara för mig att njuta. Jag är en lajoninna.

.

Här var jag i Kotor.

Izmir

Åh gud, så himla blandade känslor nu. Fem dagar kvar, och trots att jag räknar dagarna lever jag i nuet hela tiden. En koölega sade att hon var rädd att åka hem efter första kontraktet för att hon förändrats. Jaba Pfffscht, det har då inte jag. Men för fan, det är väl klart jag har gjort det. Jag är samma men jag är samtidigt en helt annan än innan jag åkte hemifrån 1 april. Jag har blivit starkare både fysiskt och psykiskt. Det är nog den största skillnaden. Jag gråter inte längre. Det lär väl förämdras på hemresan dock, om jag känner mih själv rätt. Men det gör jag inte ens. Jag är ledsen dessa dagar, speciellt med lite stulen starksprit under västen, och jag vet inte ens varför. Kansle för att man här inser hur lätt det är att ersätta en. Det är en tråkig känsla. Man vet hir snabbt man glömmer de som lämnat skeppet. Kanske mest för att dwt gör för ont att tänka på alla de man aldrig kommer se igen. Och om man gör det kommer allt vara annorlunda.

Från lördag kommer inget vara som förr.

Det är lite spännande.
Pirr.

Myrina

6dagar kvar och blandade känslor far genom kroppen. Nu ska jag sova en halvtimme innan mötet.

Canakkale

Åtta dagar.

Sibenik

Livet är bra. Ha

R ny roomie (från skåne!<3), 20 dagar kvar och har precis sprintat. Pratar med Zabina och ja. Livet.

Ska bara hitta ett hångel; snarast.

Parga

Jaha. Har mått skit de sista dagarna. Idag mådde jag äntligen bättre, det var inte längre som att gå i en dimma, allt flöt på. Dock blev jag dålig i magen. Igen. Ba jaha, jaja, först ignorerade jag det. Är man kass i magen tre ggr ska man gå till doktorn. Jag var det en, två, tre gånger, mådde i övrigt helt okej, så fortsatte jobba. Fyra gånger, blev irroterad men fortsatte jobba. Fem gånger, jag frågade min supervisor hur reglerna är, om man måste gå till doktorn efter en viss punkt eller hur det ligger till. Hon sade till mig att hå till doktorn. Jag sade till doktorn som det var, mår helt ok i övrigt, ge mig bara lite imodium och jag är fine. Han ba ICHE SADE NIETZSCHE DU SKA ISOLERAS. Nu hatar alla mig. Det tog på riktigt FEM MINUTER från det att jag lämnade medical center till det att folk började snacka skit. Att jag sett trött ut de sista dagarna, mått skit that is, hjälper ju inte. "Ja hon kände väl för att sova lite extra".

Japp. Så är det att jobba på skepp. Allt sprider sig som herpes och det är så jävla vidrigt. Högstadiet var en jävla barnlek jämfört med detta. Och jag är SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DET. Det är ingen slump att jag på fritiden bara umgås med killar och mina få bästa tjajor på skeppet. Åh. Jag saknar mina vänner.

Igår fick jag en panikångestattack. Full power, hyperventilerade och grät om vartannat. Min cabingranne hörde mig genom väggen, efter ett tag kom hon och hjälpte mig. Det var fint av henne. Hon är one of the good ones. Jag pratar inte så mkt med henne, men hon förstår mig. Tck Helena från Sydafrika. 

Min kropp håller på atta falla isär. Gastrointestinal Dicease (stavning?), böjvecksexsem, allergiutslag i form av vita stora prickar över hela armarna, sockercravings (!), tånaglar som faller av, ryggont, kassa knäleder, blåslagna lår, ingen kraft i armarna, slitet hår, brutna naglar, torra ögon, knakande bröstrygg, ömma fötter och panikångestattacker och mardrömmar och det känns som att listan aldrig tar slut. Och ändå känner jag mig bra. Bättre än många andra här. Är för det mesta, förutom sista veckan, glad och positiv, alltid trevlig och respektfull. Har många fina vänner och en och annan crush. Hyfsad bränna.

Allt är bara så himla dubbelt, jämt. Det är svårt att veta vad man känner. Allt jag vet är att jag behöver komma av skeppet illa kvickt (blir väl inte än på ett tag dock) och att jag räknar dagarna tills jag åker hem.

Tjugofem dagar, om någon undrade.

Hörs.

Piraeus

Åh gode gud. Fyra veckor. FYRA VECKOR. kommer sakna att vara förälskad i Ruan, skämta grovt med Carys, spela fussball i baren, förföra vokalister, dricka coctails vid havet, smyga med starksprit, OSV. Kommer EJ sakna embarkation days, att aldrig vara ledig, att bli nedbruten av supervisors, alla sydafrikanska tjejer som gör livet surt, att aldrig vakna till dagsljus, att aldrig (nåja...) sova själv, att ha mardrömmar, att skrubba duschar med blekmedel och tandborste, OSV. Listorna är långa. Längre. Långt mycket längre. Men detta är essensen.

Puss

Santorini

Idag solade jag. Igen. Börjar bli jämnbrun nu, det är gött. Orkade inte gå ut, har varit här två gånger förut ändeån.

Jag fick reda på att min systers mamma gick bort igår. Det gör ont.

En månad. Om en månad. Då sticker jag härifrån.

Cannot wait.

Myrina

Åh min hemlängtan är så bitterljuv just nu. Om fem veckor är jag hemma och det känns som en sjukt lång tid att vänta, men det känns också jävligt överkomligt. Känslorna är blandade, ibland vill jag inte ens lämna detta livet. Det är svårt att säga varför, kanske för att detta är min tillvaro nu, min comfort zone, och när jag åker hem är det ny tillvaro som gäller. För hur mycket jag än lärt mig att uppskatta de goda sidorna av ship life tror jag inte att jag återvänder. Nä. Nej. Eller? Nej. Gud nej.

I sommar har jag så mycket planerat att jag inte vet hur det ska få plats. Tydligen börjar jag plugga 13 augusti........ lol

Istanbul

Häj

Gud i himmelen, tiden går så snabbt och så långsamt. Sprang en runda i solen idag. Tänkte fråga Sion om han ville följa med, men han var inte i sin cabin. Egentligen ska vi nog inte gå ut själva här i Turkiet, men jag gjorde det ändå. Jag måste få vara själv någon gång. För helvete.

Jag är på gott humör, måste jag säga. Livet leker stundtals, och jag har skaffat mig några fina vänner här. Carys, från Wales och eventuellt min soulmate. Martina, min Norrlandsnegativa roomie. Anne Marie, min irländska lesbiska vän som försöker konvertera mig på fyllan och som alltid står upp för mig. Maria från Chile. Ruan från Aydafrika som jag är lite kär i. Gert från Sydafrika som jag skämtar grovt med. Listan är längre, men dessa är mina favoriter. Och David och David och David. Och Sion och Sam och blablabla. Här finns några styckna vettiga. Och alla älskar mig. Jag är fan bässt.

Tack. Adjö.

Mykonos

Hej, längesen. Livet rullar på, jag har mindre än halva tiden kvar men jag har en dålig vecka. Vill hem. Men alla dagar har sina ljuspunkter. Som när man går ner i tvätten, high five:ar filippino guysen och sjunger med i den höga musiken medan man viker handdukar för nästa skift. Eller när man går in.i mässen för att äta rester från gästrestaurangerna kl 23 på kvällen, alla sitter och slappnar av och laddar för baren. Eller idag när jag låg och solade två timmar på monkey deck, eller igår när jag gick på fish spa och shopping spree i Santorini. Eller när man, efter baren stängt, går upp på Deck 11 och umgås, genuint fyllesnack som är så himla nödvändigt för att klara sig här. Eller när man lägger sig direkt efter sin efter-skift-dusch. Eller ikväll, ikväll har vi BBQ night. KÖTT!!!!! Mmmm.

Så jag har det bra. Allt ordnar sig. Och tänk, om bara sju veckor är jag hemma.

Hemma.
Sug på den.

en dag på jobbet

Okej, förlåt. Nu har det gått ett tag sedan jag skrev. Nu sitter jag på ett café i Dubrovnik, dricker mojito utan socker och pratar med David, min kompis som jobbar i spa:et som massör. Han har på sistone börjat stöta på mig, precis som alla andra, men jag har börjat lära mig att hantera det.

Det känns skönt att skriva på dattan igen, det var längesen.

Okej, så. Jag tänkte jag skulle berätta om en vanlig dag. 

Jag vaknar vanligtvis vid 7. Klockan 8 måste vi vara on the floor, ready to work, innan dess måste vi hämta våra trolleys, packade med färdigvikta handdukar, hämta dammsugare, hink med svamp och fönsterskrapa, eventuella sänglakan om det är en sån dag (linen change var tredje dag) och så vidare. Allt måste vara redo klockan 8, och det tar ett tag att förbereda, men vi får inte stämpla in förrän klockan åtta. Väldans bra.

Så, jag vaknar sju. Som tur är har jag numera världens bästa corridor mate som heter Bronwyne, hon är från Sydafrika. Hon föredrar att jobba på morgonen, så hon förbereder allt för morgonskiftet, och så förbereder jag allt för kvällsskiftet. Så jag behöver inte komma till kontoret förrän kring 07.50. Vanligtvis går jag dock upp och stämplar in redan innan frukost, för att inte riskera att bli sen. Blir man sen med att stämpla in, även om man jobbat den sista halvtimmen, då får man Longwatch eller E4. Longwatch innebär att man jobbar till 16 istället för 13-14-tiden när man är klar. E4 är att man börjar 16 istället för 18. Man får alltså två timmar extra jobb. Som straff. Så ja, jag går upp, klär på mig, försöker hitta en uniform som inte är alltför stor. Alla mina uniformer är för stora, men somliga ser rent ut sagt för jävliga ut. Så jag hittar en morgonuniform, den är grön och grå, och tar på mig den. Sätter mina trasor i fickorna, en våt, en torr och en för glas, sätter min namnbricka på bröstet, min Six Star pin, min penna (VIKTIGT!!!!!) och sedan är jag ready to go. Går upp med min bucket med chemicals, stämplar in, tar mina gästers tidningar och sätter dem i clipsen vid dörrarna. Går sedan ner och äter frukost. De flesta tycker att maten är skit, men jag tycker inte det. Jag gillar den. Speciellt frukosten. Scrambled eggs, korv. blandad frukt, te. Brukar jag ta. Och vitaminer, probiotika och fiskleverolja, samt en berocca om jag är trött och har festat dagen innan. Ibland en huvudvärkstablett. 

Efter frukost, 07.50, går jag upp och väntar på att mina gäster ska lämna sina rum. När de gör det städar jag rummen, för tillfället har jag 10 sviter. En svit ska ta max 30 minuter, så blir det inte riktigt alltid ibland. Varje dag har vi extra duties, så utöver att tömma sopor. städa balkongen, byta isen diska glasen, damma, dammsuga, städa toaletten och bädda sägen och städa upp mög,så måste vi också göra en extra grej varje dag. Minst. Som idag var det putsa zink plugs, ibland är det silver polish, heavy dusting, heavy vaccuming, putsa ac:s, linen change, bla bla bla, det finns tusen saker att välja mellan. Uppenbarligen. 

 Idag var jag klar med mina sviter klockan halv ett, men vanligtvis är jag inte klar förrän två-tiden. Innan ett måste jag klämma in en kvarts rast för de stänger mässen vid 13, och efter att jag är klar med alla sviter måste jag dammsuga min corridor, och sedan städa undan efter mig. DVS ta ner all tvätt i main laundry, sortera den och vika nya handdukar inför kvällsskiftet. Sedan är jag fri, från typ 14:30, och då kan jag antingen gå av skeppet. stanna i min hytt och sova eller gå upp på monkey deck och sola. Ibland går jag till gymmet. Vanligvis går jag av skeppet och äter lite, dricker en coctail och pratar med mina vänner och solar. Inte så mycket sightseeing, mest socialt jobb som man måste ta igen. 

Klockan 18 varje dag har vi housekeeping-möte, och innan dess måste jag fixa whatever som står på schemat inför turndown service. Turndown service är det vi gör på kvällen i sviterna, man bäddar sängen, städar toan, drar för gardinerna och lämnar en liten överraskning till gästerna. Ibland måste vi alltså vika pappersbåtar, ibland måste vi vika origamiblommor, skriva dikter och klippa ut, blablabla. Ibland viker vi towel animals, som ikväll. Men ja, det är alltid någon halvtimme-tre kvart som går till att förbereda det. 

Sedan möte, turndown service efter det till 22-tiden, eller ja tills man är klar är det ju. Som vanligt.
Jag går till min och Martinas cabin, vi duschar och fixar oss, och vanligtvis går vi till crew bar ett par timmar. Kommer oftast hem vid 2-tiden. Efter ett par glas vin, aldrig mer än så. Går man och lägger sig direkt när man kommer tillbaka somnar man ändå inte, man ligger och bara är uppstressad och tänker på saker man glömt göra under dagen. Sover man för mycket blir man bara långsam dagen efter, jag jobbar bättre när jag är lite bakis. Herregud, vet inte varför.

OMG, vet inte hur min kropp orkar detta. Varje dag, vareviga dag. Man kan inte tänka för långt fram för då blir man galen, man bara lever för dagen och vet fan ta mig inte ens vilken dag det är. Man vet bara vilken dag det är på den nuvarande kryssningen och hur många dagar det är kvar tills nästa embarkation day, när det kommer nya gäster. Då jobbar man vanligtvis femton timmar. En gång i veckan är detta alltså.

Jag funderar på att säga upp mig. Varje dag överväger jag det, och nu har en av mina bästa vänner ombord, Ann Marie Horisk från Irland, sagt upp sig och åker hem om nio dagar, och jag vet inte riktigt varför jag ska stanna. Jag har redan sett de flesta av de hamnar vi stannar i resten av mitt kontrakt.

Men det tar emot att säga upp sig, du vet. Arbetsmoralen och lojaliteten vi växer upp med i Sverige, och att man inte vill banga, och att man inte riktigt vet vad man ska göra när man kommer hem. Och att man är rädd att man ska ångra sig efteråt, och aldrig kunna komma tillbaka. 

Åh gud. Tänkte säga att jag är så himla trött, men det är jag inte. Var uppe till två igår, men inatt skruvade vi tillbaka klockan en timme när vi åkte in i ny tidszon, så jag har sovit löjligt mycket.

Det jobbigaste är nog att mina arbetskamrater är så jälva otrevliga och elaka och respektlösa. 

Men det är en annan historia.
Godnatt.

Santorini

Idag hade vi crew drill, vilket gör att vi blir en timme försenade i vårt arbete. Jag slarvade dock med rummen efter det, så jag blev klar med min section redan 13:30. Life is nice. Vi duschade, tog båten in till
Santorini, red åsna till staden. Det var galet.

Nu äter vi omelett med majjo. Sade precis nej till en tjej jag inte gillar när hon frågade om hon fick ta av min majonnäs. Hon blev sur, haha. Fuck her.

Igår bjöd min brundrare (en av dem) mig på vin och ost. Han vet hur man ska snärja mig.

Jag börjar få massa vänner. Och snygg är jag. Det märks, männen finns i överflöd. Alla blir mindre kräsna här på skeppet också, det är galet, alla ba anything goes. Jag är inte riktigt där.

Alla mina kläder har blivit för stora. Ni skulle bara se hur mina arbetskläder sitter, jag ser ut som en hiphopare i pyamas.

Åh gud. Börjar bli lite full. Dags att blrja nyktra till inför kvällsskiftet.

Natti

Kos

Dricker mojito utan socker och äter fruktsallad och solar och har nog en date imorgon. Med Andov från Macedonia.

Livet leker.

Kusadasi

Hemlängtan hemlängtan hemlängtan, men kanske en dag (läs: fyra timmar) i Kusadasi kan hjälpa mig.

Givetvis är jag inte bipolär på riktigt, jag tycker bara om att vara lite melodramatisk ibland. 

Gick utanför hytten för att gå på återbesök hos doktorn, och hade ingen bh på mig under linnet. Nu är jag ännu mer populär bland filippinarna. 

Åh vad jag längtar hem, och samtidigt har någon del av mig börjat vänja mig vid detta inavlade universum vi lever i på skeppet. Man glömmer lätt omvärlden, att det händer saker bortom relingen. Jag har inte förkovrat mig i nyheter sedan jag kom hit, jag vet praktiskt taget ingenting. Om det händer något spännande får ni gärna berätta. 

Idag funkar internet bra, och jag ska snart skypa med mamma. Efter det ska jag vila min sista vila innan jag blinkande ska ta mig ut i Turkiets sol.

Patmos

Åh gud, hej. Det var längesedan jag skrev nu. 

Min kropp bryts ned lite mer för varje dag som går. Mitt karpaltunnelsyndrom har kommit tillbaka. De senaste dagarna har jag varit isolerad i min hytt för att jag har Gastrointestinal Disease (läs: magsjuka). Mina händer ser för jävliga ut, mina ben är helt blåslagna, jag tappar hår som aldrig förr och nu har  jag fått två finnar också (ÅHNEIII). Men smal är jag i alla fall, det kan ingen ta ifrån mig!

Ja, jag har alltså sluppit att jobba. När man jobbar minst 10 timmar om dagen känns dagarna väldigt långa när man inte jobbar. Och inte får lämna sina kvadratmeter. Man blir lätt galen och trött. Jag tänkte att kanske blir jag  mer peppad på att stanna här om jag bara får vila lite,men det visade sig ha motsatt effekt. Jag ifrågasätter mer och mer varför man ska stressa så mycket i sitt jobb när jobbet inte gäller liv och död. När jobbet gäller att inte missa några vattenfläckar på speglar, att vika jävla origamiblommor till rika amerikaner som inte vet hur man använder en toalettborste. När man inte bryr sig ett jävla skit.

På min första embarkation day fick jag i alla fall 250 euro i dricks. Det är helt okej.

Dagen jag blev sjuk och isolerad skulle jag gått på date med en kille från England som heter Declan. Han är snäll. Det är väl ungefär allt. Han är typ kär i mig. Jag tycker han är snäll. Det är inte samma sak. Jag får kanske prata med honom om det, för han beter sig nästan som om vi var ihop. Det är vi inte, och det kommer vi förhoppningsvis inte bli heller. För blir jag ihop med honom gör jag det bara för att vara snäll. Om inget drastiskt händer inom de närmsta dagarna, som att han plötsligt får sex appeal eller slutar vara så jävla intresserad av mig.

Tro det eller ej, men här på skeppet är jag väldigt populär bland mansfolket. Men jag märker ju själv hur man sänker ribban nämnvärt när man lever såhär isolerat. När någon rör vid min arm eller tar min hand är det som att min själ smälter i några sekunder. 

Tre av mina åtta kadettvänner har sagt upp sig. Jag är avundsjuk, men samtidigt så kluven. Jag har klarat mig en månad här, och lärt mig mycket. Säger jag upp mig nu kommer jag hem med några tusen och lite mer erfarenhet än förut, men vinsten är knappt märkbar. Och allt jag lärt mig, vad ska jag med det till om jag åker hem? Varför åkte jag då hit överhuvudtaget? Jag bor nu ihop med Martina från Insjön i Dalarna, och hon och jag går väldigt bra ihop. Nu när jag varit sjuk har hon fått springa lite ärenden åt mig, i gengäld har jag vikt origamibåtar till henne att ge till gästerna imorgon. You give and you take, 

Nu har jag som sagt varit här i en månad. Det känns som en vecka och det känns som ett år. Mitt hemresedatum är 14 juli från Athen, men alla säger att de kommer extenda mitt kontrakt. När jag säger att jag i så fall kommer säga nej säger alla att det knappt är möjligt. Då säger jag att jag säger upp mig. De flesta verkar förvånade, men de flesta kommer från fattigare förhållanden än vad jag gör. Hade jag jobbat såhär mycket hemma hade jag tjänat det dubbla, kanske trippla. Men jag hade aldrig jobbat såhär mycket hemma, för det är inte lagligt. Jag må vara befriad från att betala skatt här, men företaget är också befriat från att följa många regler. Alla säger "Well, that's life at sea". Jaha, säger jag. Fuck it. Ja jag vet inte vad jag ska göra riktigt.

Gustavo är fortfarande kär i mig och är faktiskt kvar på skeppet. En annan bar waiter blev på grund av fylla avskedad samma dag som Gustavo skulle förflyttas, så Gustavo fick stanna. Varje gång vi ses frågar han om jag vill följa med till Monkey Deck och dricka vin, eller till hans rum. Jag säger alltid nej. Varför? För att jag inte vill.

Jag har slutat gråta. Här på skeppet vet alla vad som händer med alla. Filippinaren jag betalar 30 euro i månaden för att sköta min tvätt (haha, bisarrt, jag vet) sade till mig "Be strong Elinor. At least you're not crying any more, that's good". Jaba........... Hur vet alla allt om mig? Nåväl. Ja, jag har slutat gråta. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. När jag slutade gråta började jag få panikångestattacker om nätterna, och klaustrofobiska mardrömmar. Jag gick till doktorn och fick milda sömnpiller, så de drömmarna har försvunnit nu. Jag vet inte om det är bra eller dåligt det heller. Det känns som att det är en tidsfråga innan jag blir bipolär eller något. 

Men jag gör ett bra jobb i alla fall, de flesta dagarna. Jag fick bara 10/10 i betyg av mina gäster den senaste kryssningen. Jag vet knappt varför själv, men det känns skönt att veta att de inte hatar mig.

Det är många här som inte gillar mig. Tjejer, som vanligt. Jag vet inte ens varför, de bara bestämmer sig för att avsky en, och sedan gör de allt för att det ska gå dåligt för en. Jag hade packat en påse med rena lakan i reserv när vi hade linen change-dag förra veckan. Någon lade en trasig Sprite-burk i den så att alla lakan blev oanvändbara. Tack. Tack så jävla mycket.

Det är mycket jag inte förstår här. Till exempel vad vår ryska Executive Housekeeper säger. Eller vad jag själv vill. 

Imorgon blir jag fri från min isolering och vi är i Kusadasi, Turkiet. Där shoppar alla som galningar, jag vet inte om jag är så sugen på det. Men ut ska jag, det är en sak som är säker. Jag kanske tar mina löparkläder och drar av en runda, istället för att spendera pengarna jag får för min svett och mina svunna tårar. Jag kanske går på date och "gör slut" med Declan. Jag kanske lägger mig och solar. 

Nu ska jag borsta håret och försöka träna lite på de få kvadratmeter som återstår i hytten. Och hoppas att mamma loggar in på skype, så jag kan berätta för henne att det inte är så illa längre.

Kotor

Jag är bara så himla trött. Jag orkar nog inte.

Kotor

Jag trivs inte.

Kotor

Hej grisar.

Igår fick jag reda på vem jag skulle dela cabin med. Idag fick jag reda på att hon snackade skit om mig och desperat försökte hitta någon annan som ville bo med mig, för hon ville inte göra det. För att hon inte gillar mig. Jag har alltså inte ens pratat med henne. Jag kollade runt lite och fixade så att jag inte behöver flytta in med henne, jag flyttar istället in till Martina, en tjej från Falun. Det känns bra. Och jag är inte ens ledsen för att de flesta är så elaka. Det överraskar mig hur lite det rör mig. Jag bryr mig inte. 

Jag funderade på att bli lite förälskad i Gustavo, en kadettvän från Brasilien. Men då blev han kär i mig, så då gick det över. Igår fick jag dock reda på att han lämnar skeppet imorgon, och det gjorde mig jätteledsen. Jag begriper visserligen oftast inte vad han säger, men han är väldigt söt och snäll. Men bra, då slipper jag hantera den här situationen med hans intresse. Dude, jag har inte tid. Eller ork.

Imorgon är min första dag som icke-trainee. Jag får min egen section på 10 sviter. ÅHGUD. Jag kommer aldrig vara ledig. Jag kommer vara fast på det här skeppet för alltid. Jag får väl se till att göra det nice.

Idag var jag på gymmet, och därefter tvättade jag håret i 45 minuter. Underbart. Man får passa på medan man har tid. Jag var nyss uppe på Monkey Deck och spenderade lite kvalitetstid med mig själv, och det behövde jag. Herregud, att man aldrig ska få vara ensam. Jag knackade på Gustavos dörr och berättade att vi andra tänkte gå upp vid 6 imorgon på Monkey Deck och se soluppgången och när vi seglar in i Venedig. Han följer med. Han frågade också om jag ville komma in och ta en öl med honom, jag avböjde. Det är så jobbigt att göra någon ledsen, herregud. För han blev verkligen ledsen. Puss Gustavo, tack för bekräftelsen. 

Idag har varit helt okej, men jag återkommer förmodligen efter imorgon och vill ta livet av mig. Vi hörs! :D:D:D

Inatt hade jag en panikångestattack. Jag vaknade halvt av att jag i min dröm hörde en dörr stängas och hörde någon skrika att skeppet sjunker. Jag försökte i halvvaket tillstånd se var jag var, men det var kolmörkt, då vi givetvis inte har några fönster i våra celler. Eller jag menar hytter. Så jag letade och letade efter en utgång men jag hittade inte den och jag trodde att skeppet sjönk och att ingen ville hjälpa mig och jag bankade så hårt jag kunde i väggen och skrek och skrek för att någon skulle hjälpa mig och rädda mig.

Jag vaknade av att Lucretia väckte mig och frågade vad det var frågan om. Hon lugnade mig och jag grät och grät och herregud, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Har varit skakis hela dagen efter den jävla drömmen.


Idag gjorde vi vårt sista prov och imorgon blir vi examinerade av kapten Bjarne Larsen. Jag har idag fått reda på att jag stannar på skeppet och att jag får en sektion med 10 sviter på Deck Six Aft. Joy. Jag kommer dö. Och jag kommer framförallt aldrig vara ledig.

Och embarkation day i övermorgon kommer suga. Jag hatar mitt liv.

Nej det är klart jag inte gör. Men jag är utmattad och har hemlängtan och ibland vet jag inte riktigt varför jag är här. Jag förstår inte syftet. Jag vet inte varför jag ska behöva jobba 11 timmar om dagen sju dagar i veckan. Men det är ju jag själv som valt detta. Det får jag påminna mig om.

Och jag vänjer mig kanske snart.
Jag ger det några veckor.

havet

Idag bråkade jag lite med min tränare, jag hatar tjejer. Och mitt liv. Men nu känns det bättre. Har andats lite på crew deck.

Tydligen har det redan börjats snackas skit om mig. Jag är varken förvånad eller ledsen. Sticks and stones may break my bones but words will never hurt me.

Messina

Idag har jag haft en liten low (gråta på jobbet, pga lakan, classic) och en liten high (eftermiddagspasset, jag fixade alla sju sviter jag blev tilldelad och minimalt med misstag gjordes). Jag har också varit på Sicilien, jag har fikat, tränat, sovit och jobbjobbjobbat. Igår lärde jag mig vika origamiblommor, och göra towel animals. Tänk vad man utvecklas som människa, va.

Ikväll har vi stand up comedy i Crew Bar. Imorgon har vi ice cream social på crew deck 14:30. Det är roligt att gör lite för oss.

Frågan är väl när i helvete jag ska sova.

Natten till idag drömde jag att jag var hemma. När jag vaknade och insåg var jag var. Aj mitt hjärta!
Men nu mår jag bra.

Imorgon tar vi nya highs and lows, okej? Helst bara highs.

Napoli

Igår var jag i Rom. Såg ett kolosseum. På kvällen var det uppvisning för personalen. Jag kände mig lätt om hjärtat.  Jag sjöng och dansade och drack lite rött vin. Allt var bra.

Nu känns allt inte så bra. Men jag har pratat med mamma och jag mår bättre. Igen. Allt går upp och ner hela tiden och det är lite svårt att hantera, men det går.

Idag började jag ha hand om mina egna sviter, och det var stressigt. Och linen change på det, ooooh shame, don't get me started. Nu ska jag vila. Natti.

Corsica

Kära logg.

Idag har jag genomlidit två panikattacker. Jag känner mig ganska trött. Men jag har varit i Frankrike i alla fall.

Palma de Mallorca

Wow, igårkväll efter provet (som jag glömt att vi hade men som jag fick alla rätt på ändå) fick vi reda på att vi skulle vara lediga idag på eftermiddagen. Jag blev så himla glad att jag nästan började gråta (det här med att känslorna blir lite mer extrema än vanligt ja...) och herreGUD. Det var som att jag fick mitt liv tillbaka. 

Så imorse jobbade jag och Portia igenom vår section, och sedan gick jag på lunch klockan 13. Därefter gick jag iland och körde ett intervallöpningspass vid hamnen, duschade, gick upp på Crew Deck med Carys och Alison för att plugga (och framförallt sola) och gick sedan ned till min cabin och tvättade håret. Underbart. Att orka och ha tid att tvätta håret. 

Vi gick sedan ut, klockan 18:30, tog shuttle bus in till centrala Palma de Mallorca, och satte oss och åt tapas och drack sangria. Det var vi kadetter (utom Gert från Sydafrika som är i karantän pga magsjuka) och Nic, Julian, Bernadette och en till asiat (förlåt men jag vet inte hans namn..). Och vi hade så himla trevligt. Vi hade plenty med tid efter middagen så vi gick till en bar. Tills vi insåg att vi eventuellt hade lite bråttom och att Nic definitivt skulle få en varning om vi var sena en gång till, då blev det chop chop chop och vi hittade tre taxibilar som kunde köra oss till skeppet. Andy, den EXTREMT sarkastiske säkerheteschefen på skeppet, sade när vi kom ombord "Well you seem to be a bit early, don't you?". Jag svarade "Oh I'm SO surprised to hear you being sarcastic!". Han log nog inombords, bakom sin enorma mustasch. 

Åh, jag känner mig så lycklig nu. Allt har löst sig med min standbylön, jag har äntligen fått prata lite extra med Nic, som jag velat göra ett tag men inte riktigt kommit mig för. Jag känner att jag verkligen varit mig själv precis hela dagen, inte kompromissat med mig själv, och den känslan är så jävla viktig för mig just nu. Det är ganska lätt att glömma sig själv och bara anpassa sig till andra när man delar ca 35 m2 med två andra tjejer och jobbar inpå människor exakt hela dagen. Jag har saknat den här känslan och jag älskar att den är tillbaka. Jag har min mamma, mina vänner. mig själv och att inte dricka kaffe att tacka för denna känsla. 

Och idag har jag sagt rätt namn till typ tio gäster, och jag är så himla stolt över mig själv. Och jag har tydligen fått väldigt fin kritik från alla håll och kanter. Och vi blir förmodligen första academy-gruppen Nic någonsin haft där ALLA blir examinerade, utan att någon blir underkänd eller hoppar av. Det känns bra. Vi skriver historia genom att jobba skiten av oss.

Imorgon är det jobb 8-13 och 18-22 igen som vanligt, men först ska vi till crew bar på efterfest när de öppnar kl 23 och sedan sova skiten ur oss. 

Åh. Jag vet inte om allt kommer lösa sig med allt, men just nu känner jag mig övervinnerlig. Tänk vad spansk mat och vin kan göra för självförtroendet. Och tänk vad JAG kan göra. 

Wow. 

Förresten; här är lite saker vi måste kunna inför provet imorgon:

Seabourns mission statement: 

Through genuine and intuitive service, we contistently deliver exceptional Seabourn Moments that delight our guests and create the worlds finest travelling experience.

Seabourn's twelve keypoints of service:

1. Always practice the four steps of service

-a warm and sincere greeting

-listen carfully to the guests requests and fulfill them properly

-anticipate guests needs whenever possible

-a pleasant farewell

2. Address guests by name when practical

3. Any crewmember who receives a complaint owns that complaint. He/she is responsible for the ensurance of guest satisfaction.

4. Never say no. Always offer alternatives when the request cannot be fulfilled.

5. Always remember the importance of teamwork and service to your co-workers

6. Communicate any guest problems to your fellow emplyees and management.

7. Be knowledgable of events and activities that takes place aboard the ship.

8. Do not be afraid to make mistakes if your efforts have the sincere intention to do your job in a better way. 

9.  When new things happens, look for the positive side.

10. Be a Seabourn Ambassador in your contacts, both aboard the ship and ashore. 

11. Treat company's property as if it was your own.

12. Have fun!

Jag ville bara berätta för er alla att jag kan detta utantill. Och att jag tänkte få alla rätt på provet för tredje gången i rad. 

Jag antar att det gör mig till en dålig människa att jag hoppas att jag är den enda som får det. 

Det gör inget. Puss och kram, godnatt livet.

Barcelona

Åh gud, hej.

Igår var embarkation day. Det innebär att en kryssning avslutas, alla (typ) gäster går av och en massa nya går på. Jag jobbade 13,5 timmar sammanlagt igår. KAN DU FATTA DET ELLER, hur TRÖTT jag var i FÖTTERNA? ÅH gud. Efter att kvällspasset var slut, ca 22, duschade jag och vi fixade oss. Sedan gick vi ut på klubb i Barcelona. Det var helt okej kul, jag drack ett glas vin (ja, ett. Har man mer än 1,8 promille på skeppet blir man avskedad. Så äre) och dansade och värjde mig från män som svärmade kring mig (haha, japp), och sedan blev jag skittrött. De andra ville ha "ONE MORE DRINK" men efter ett tag, vid 2, gick de med på att ta taxi till skeppet. Började kl 8 idag. Det. Tog. Emot.

Jag ligger och har en jävla hjärtklappning och ångest just nu, främst för att jag råkade kalla en av våra gäster vid fel namn och nu vågar jag inte berätta det för någon för jag skäms så mycket. Och för att jag druckit kaffe, givetvis. Men idag har jag varit jätteduktig på morgonpasset och blivit SKITSNABB.

Innan när jag bäddat en säng jättefint upptäckte jag en fläck på lakanet. Riv upp, gör om, gör rätt. FRUSTRATIONEN.

Jag saknar mamma.

Skinnet på mina fingertoppar börjar försvinna. Och vi har inte ens börjat med chemicals än.

Jag har börjat komma mer överens med några sydafrikaner. Min rumskompis däremot är nog arg på mig, haha, hon pratar inte med mig idag om jag inte tilltalar henne. Jag undrar vad hon hittat på för anledning, för jag har minsann inte varit elak mot henne. Jag tror hon kan vara ganska ambivalent. Igår var allting fantastiskt och åååh vi måste dricka massa vodka hihihiih grrlfriend oh mah gad. Idag är det ENTE så kärleksfullt inte. Men jag kan faktiskt bry mig mer. Ska bara bo med henne 2 veckor till, sen flyttar vi till 2-personshytt istället för 3! Och de är GIGANTISKA! Okej, de är mindre än mitt rum hemma, men jämfört med vår nuvarande hytt? Heaven.

Är lite all over the place, min ångest håller på att ta sönder mig och det känns som att jag har kanske 4 riktiga vänner på skeppet. Den ena heter Tania och är kort, fantastisk och skitrolig. Och den andra heter Carys. Hennes stil är lite Jag På Högstadet (åhgud) men hon är väldigt snäll och rolig. Jag gillar Kate också, och Isabell, en annan svensk stewardess. En av våra Assistant Housekeepers är svensk också. Fick reda på det igår när hon började prata svenska med mig och jag förstod inte vad hon sade då jag var förberedd på engelska. 

Folk är snälla, typ. Men jag måste nog be om ursäkt till Mr and Mrs Gill för att jag kallade dem Morrisey (ÅH GUD DET ÄR SÅ PINSAMT) och kanske också för att jag sade good morning när klockan var efter 14. :(

Klockan 16 är det Emergency Drill. Jag får alltid (ännu mer) ångest av dem. Vi kommer dö.

SKA SLUTA SVAMLA NU, natti.

Valencia

Idag har jag mått så himla mycket bättre. Utöver en liten ångestattack orsakad av koffein (ångest och enorma handskakningar, kanske ska lägga av med kaffet) har allt gått förhållandevis bra. Portia, min tränare, var hyfsat elak, men det var okej. Jag brydde mig inte. För jag vet att jag gör mitt bästa hela tiden, och hon är en galen sydafrikan som tror att hon är bättre än mig. Men egentligen är hon nog rätt snäll, och ibland ger hon mig - hör och häpna - god kritik också. Istället för att hela tiden fråga varför jag gjort eller inte gjort det och det. Herregud.

Anledningar till att jag mår bättre idag: 

1. Jag gör framsteg.

2. Stöd hemifrån, som betyder jättemycket. 

3. Stöd från mina kadettvänner.

4. Helt okej mat.

5. Idag var vi i Valencia, men jag följde min mammas råd och gick inte av. Jag gick upp på Crew Deck och solade istället, en timme, fick en fin (aka RÖD) bränna, gick sedan och vilade ett par timmar innan middag. 

Idag har jag jobbat 10,25 timmar och imorgon blir längre. Vi kommer till Barcelona imorgon och vi stannar över natten. Om jag orkar följer jag med ut lite, dansa dansa, bonda med stewardesser och skaka av lite stress (aka förlora sömn). Men vi får helt enkelt se. Vi är i alla fall inbjudna att följa med, och idag har jag fått mycket mer positiv energi från housekeeping-teamet. Allt man behöver göra är att vara lite dryg, le vid rätt tillfällen och vänta och se. 

Imorgon blir jobbigaste dagen hittills, har de gjort klart. Tydligen bölar typ alla på embarkation dag. Men idag grät minsann inte jag! Win. 

Puss, världen.

förresten, bilder.

Cadiz

Mitt lilla hem

Cadiz

 

Cadiz, jag och Tania och Carys och Lucretia.

Mitt lilla hem, i Cartagena.

Kate

Jag. Nämligen.

Cartagena

Oi, lite trött blir man efter en 9,5 timmar lång arbetsdag, men jag har varit iland i Cartagena, ätit, tvättat, hängt och fikat mellan jobbtimmarna, och sovit lite till råga på allt. Herregud vad dagarna är långa. Jag har varit här i sex dagar. Känns som sex veckor. Ibland känns det som att det kommer bli ett skitroligt äventyr och ibland känns det som att jag inte kommer klara av det. Det hade varit SÅ mycket lättare om inte mitt housekeeping-team varit fyllt av såna jävla FITTOR. De flesta är ganska otrevliga, negativa och dryga. Och rasister. Och tycker att jag är en jävla mes bara för att jag inte är elak mot alla, eller för att jag gråter ibland. Fuck them, jag bryr mig inte ett skit om vad de tycker om mig, men jag är trött på att de förpestar min tillvaro. 

På måndag kommer vi till Barcelona och då ska skeppet stanna över natten. HEJAHEJA ut i Barca! Om jag orkar, för herregud vad trött jag var idag efter att ha varit uppe till 2 igår. Vi hade English Pub Night i Crew Bar, jag hade röda läppar och vår Trainer hade förkläde och hatt med brittiska flaggan på. Två glas rödvin och en cola light, sedan gråta i duschen innan läggdags, min nya rutin. 

Oh how the mighty have fallen.

Men jag känner mig faktiskt, tro det eller ej, väldigt stark och positiv. Och det är det jag vinner med.

Gibraltar

Hej

Nu har det gått en stund, och jag har idag börjat gå on the floor och gå bredvid en annan stewardess. En svenska från Helsingborg vid namn Isabell. Så det har uppenbarligen hänt en del.

Igår läste vi en massa Basic Food Hygien, Safety, Sexual Harassment-lagar, pratade om dricks, lärde oss om de olika avdelningarna och deras officers och vad de har för ränder och färger på sina uniformer osv. Gud, jag lär mig så jävla mycket. Vi var i Cadiz, och på dagen gick vi ut och fikade, jag hittade goda nötter, vi sprang runt och kollade på staden. På grund av påsken var det en stor jävla parad på gång vid kyrkan, och vi trodde att vi skulle missa det. 

På kvällen gick vi ut igen för att ta drinks med vår utbildare Nick och med the crew pursor Julian och det var jättetrevligt. Vi var tvugna att vara tillbaka på skeppet 22:30 då vi skulle åka vidare kl 23:00. Kl 22:10 gick vi från restaurangen vi satt vid. Första vägen vi tog var blockerad av den jävla paraden. Andra vägen vi tog var blockerad. Tredje, fjärde och femte likaså. Alla vägar vi försökte ta blockerades av kristna spanjorer och poliser. Det slutade med att vi tog en ENORM omväg, vi fick springa i 20 minuter, vi blev 10 minuter sena till skeppet och det var lite pinsamt. Speciellt för Nick och Julian, skulle jag kunna tro, ombordpersonalen var icke glada. Det var vi dock, vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta, så vi skrattade. Och svettades. Herregud. 

Idag har vi varit lite småbakis (trots att vi drack typ ingenting), lite trötta, haft Induction Training med planetens tråkigaste människa som också är SENVO (Safety Environment Officer), och därefter lektion och prov i Basic Food Hygiene. Jag var den enda i klassen som hade alla rätt, och jag är lite nöjd med det, va. Jorå såatteh. Efter det var det lunch, mer utbildning i Seabourns historia och framtid och vision och mission och allt det där man måste veta samt lära sig utantill. Vi pratade också om Norowalk Like Virus, D&V-incidents (Diahrreah/Vomiting) (Ja, det fanns faktiskt mycket att säga om det, tro det eller ej), skadedjur, kemikalier och rengöring. Det är MYCKET att lära. 

På middagsrasten som var 4 timmar gick vi ut i Gibraltar och vandrade och shoppade. Jag var på icke-shoppinghumör, jag gick mest och hade vätskebrist och var sjösjuk. Fast vi var på land, allt gungade. Men det var mysigt att bara strosa.

På eftermiddagen presenterades vi för hela housekeepingteamet och fick presentera oss själva. Än så länge tycker jag generellt sett att de verkar väldigt sammansvetsade lite ganska elaka. Jag vet inte hur jag ska kunna bli vän med någon. Det kändes ju inte så bra. Men det är säkert bara osäkerhet som känns i mitt bröst. Så på kvällen gick jag i alla fall först bredvid Isabell, och därefter fick vi utbildning i städning av lyxsviterna. Gud, så analt. Men fint blir det. 

Efteråt pratade vi lite med Nick, och gud vad jag gillar honom. Han bryr sig på riktigt, det är ball. Jag var SÅ JÄVLA NÄRA att bara bryta ihop och gråta livet ur mig när vi satt och pratade, men jag lyckades hålla det inne. När de andra tjejerna gick till crew mess och pluggade namn inför name recognition testet som jag redan kan utantill tog jag en LÅNG dusch, grät ut mina lungor och bekymmer och nu mår jag mycket mycket bättre. Jag är inte ledsen och jag vantrivs inte, jag hade bara en hel del känslor att få ut och processa. Det var underbart. Och så blev mitt hår rent på köpet. 

Imorgon ska jag gå bredvid ca hela dagen tror jag. Intense.

Godnatt.

och förresten...

Jag har ju inte skrivit ett skit om dag 1, men jag borde egentligen inte göra det nu, jag borde plugga in namn och positioner hos olika officers på båten nejförlåt jag menar skeppet. Och Food Hygiene och Housekeeping Manual. Ursäkta språkblandningen.

Men dag 1, för att sammanfatta: frukost på hotellet, buss till båten nejförlåt jag menar skeppet, vänta en stund, checka in oss, skriva på tusen papper, vänta ett tag, dricka lite kaffe, få en grand tour av skeppet innan gästerna gick på. Därefter lunch, säkerhetsutbildning, sedan chill, träffades igen efter att vi packat upp våra grejer i hytten och fått och provat våra uniformer. Mer utbildning, berättade om oss själva, lärde känna varandra, etc. Gick och lade oss.

Det var första dagen, men efter så många nya intryck och så många nya bekantskaper kändes det som att den var tre dagar lång. Insåg inte förrän på kvällen när vi lade oss att det var min första natt ombord.

Snart kan jag hela skeppet och alla 40 namnen på alla officers utantill. Jag är enastående.

Inatt åker vi in i en ny tidszon och skruvar fram klockan en timme. Det är därför bäst att jag pluggar lite, och sedan eventuellt FÖRSÖKER sova i alla fall. Det är svårt på ett skepp. När man har eldfobi och lite drunkna och dö-fobi på det. Tänk vilka irrationella rädslor man har.


GODNATT
 

1279

I cabin 1279 bor jag, crew 657, med mina två roomis Lucretia från Sydafrika och Kate från Danmark. Idag gick iland i Portimão, Portugal, solade lite, drack kaffe och köpte strumpor och klocka. Vi har i övrigt haft Induction Training (säkerhet), Basic Food Hygiene-utbildning, en andra rundvisning, en utbilning i hur viktigt det är med Name Recognition, läst om företagets historia, och ladi-da, ladi-da. Lala. Vi har också träffat kapteten och de andra cheferna i The Bridge, ätit av maten i Crew Mess som är SVINGOD (obs skojar ej, tusen gånger över min förväntan), hängt lite på Crew Deck (även kallat Monkey Deck), samt chillat lite i vår hytt. Jag trivs superbra hittills, mina roomies är skitbra och vår utbildare och vår grupp är så jävla bra. Allt är bra, än så länge, och det känns så bra att kunna säga det. Idag sade jag fel på engelska (sade tonight istället för last night, tåh) och det var lite pinsamt, men annars har jag faktiskt inte blivit mobbad eller utfryst. Har i och för sig inte berättat om min kärlek för Justin Bieber än, så vi får väl se hur det går med det. 

Att vara på internet kostar mig ungefär 6 kronor för 10 minuter, så jag kommer försöka spara lite på det. Använda pengarna på mitt personalkort till att köpa vin i Crew Bar istället. Imorgon är det en välkomstfest för oss 9 kadetter som just nu genomgår Academy-utbildningen.

Allt är så jävla intressant.

Vår lilla hytt, min säng är den med Fjällräven på.

jåg, day 1

lyxtoan

Vår tränare Nick och den lilla mexicanen i förgrunden är Tania.

Lucretia från Sydafrika.

Portugal och den där kända bron, antar jag.

Kadetterna stod uppradade så fint, för vi fick träffa kaptenen och de tre cheferna som är under honom.

Mina roomies.

Hav någonstans mellan Portimão, Portugal och Cadiz, Spanien.

Mina kadettkompisar. Alison, Tania, Lucretia, Kate och Carys.

Slut på meddelandet, vi hörs.

Lissabon

Okej, nu är jag framme i Lissabon. Jag sitter själv på mitt hotellrum, min hotellroomie Katarzyna från Polen gick precis för att gå på promenad med sina vänner. TREVLIGT FÖR HENNE ATT HON HAR VÄNNER DÅ det skiter väl jag i. 

Hur som helst. 

Dagen har varit lång. Den började med det svåraste med hela resan (än så länge...), det vill säga att säga hejdå till mamma och till Hemma. Jag är ju väldigt hemkär, och det är alltid svårt att åka, speciellt när man har en mor som blir lite förkrossad varje gång man lämnar. Jag kan ju inte påstå att jag är mycket bättre heller.  Och när man ska vara borta så länge och ska åka någonstans där  man inte känner en jävel och inte vet hur det ska sluta. 

Dagen har varit en känslomässig berg-och-dalbana och just nu kan man säga att jag befinner mig i en dal. Alla resor har gått bra, och så länge man har något för sina händer så kan man inte riktigt tänka på förvirringen och oron. Nu är jag ensam i hotellrummet och har ingen att prata med eller att lyssna på, och livet känns väl helt enkelt lite ensamt. Vilket inte är så konstigt, eftersom jag är helt ensam.

Ett skypesamtal med mamma ska nog göra livet bättre. 

__________________________

Okej. jag grät lite till mamma, och gick sedan ner och åt och hittade folk som också går ombord imorgon, ett par av dem för första gången. Jag mår så mycket bättre nu. Jag ska bara komma in i att prata engelska lite bättre, sen blir det åka av.

Imorgon blir vi hämtade klockan 08:00, och jag börjar min training på Seabourn Academy. Heja heja friskt humör, jag är ju för fan i Portugal.

Godnatt, livet. 

Packing guns

Det här med att packa har aldrig varit min starka sida, och även om man skulle kunna vänta sig att jag blivit lite bättre så måste jag erkänna att det inte går strålande. Alla förberedelser är klara, givetvis, sånt kan jag. Men det här med att sålla och välja bort saker och hålla det lätt och enkelt, det är inte min påse. Jag vill ha med mig allt. Och det här med att mina hur och hårgrejer kommer väga mer än mina kläder, det kommer det nog fnissas åt. Men för helvete, jag tänker inte sluta ta hand om mig själv bara för att jag jobbar på båt'n! 

Så. Nu har jag lagt allt jag vill ha med mig i min brors rum. Nu ska det sållas och tryckas och vägas och sorteras bort och tryckas och vägas igen, allt detta upprepas tills jag kan stänga väskorna och de inte är tyngre än 23 respektive 12 kg. 

Detta kan bli en lång dag.

OKEJ

Okej, nu börjar det sjunka in. Det började sjunka in idag. Om två veckor är jag på ett hotell i Lissabon, troligtvis har jag grym hjärtklappning, och hoppas att jag inte glömt något hemma. Om två veckor börjar Äventyret 2.0 2012. HERREJÄVLAGUD. Jag tror jag dör.

standby

Om ni undrar vad jag gör om dagarna så är jag på standby för Seabourn, och jag kan bli inringd med ett dygns varsel. Den enda skillnaden rent fysiskt i mitt liv är att jag inte kan göra några långsiktiga planer, åka några längre sträckor, samt att jag har börjat få sura uppstötningar ett par gånger om dagen. Jag gissar att det beror på någon undermedveten stress, såvida jag inte utan min egen vetskap börjat bälja i mig obscena mängder "multivitamin"-"juice" från Tyskland eller liknande. 

Jag har köpt två par arbetsskor, ett par Ecco och ett par Vivobarefoot, köpt på mig en jävla massa smink, tvål, shampo, balsam, strumpbyxor och så himla vidare. Detta har, trots lånade pengar, resulterat i att jag endast har 22 kronor kvar på kontot. Ja, det och att jag var i Malmö i helgen och bland annat dansade röven av mig på All Out Dubstep. När varje dag kan vara den sista i Sverige blir det lite mer episka sammankomster med vänner. Det blir många avskedsfester. Fikorna blir fler, sorgligare och mer intensiva. Kramarna blir lite längre. Lite gosigare. Hejdå:na blir hårdare och mjukare. Vänner hör av sig lite mer, vårsolen värmer lite mer, det känns helt enkelt som att jag lever lite mer än vad jag brukar.


Det är helt jävla fantastiskt.