Patmos

Åh gud, hej. Det var längesedan jag skrev nu. 

Min kropp bryts ned lite mer för varje dag som går. Mitt karpaltunnelsyndrom har kommit tillbaka. De senaste dagarna har jag varit isolerad i min hytt för att jag har Gastrointestinal Disease (läs: magsjuka). Mina händer ser för jävliga ut, mina ben är helt blåslagna, jag tappar hår som aldrig förr och nu har  jag fått två finnar också (ÅHNEIII). Men smal är jag i alla fall, det kan ingen ta ifrån mig!

Ja, jag har alltså sluppit att jobba. När man jobbar minst 10 timmar om dagen känns dagarna väldigt långa när man inte jobbar. Och inte får lämna sina kvadratmeter. Man blir lätt galen och trött. Jag tänkte att kanske blir jag  mer peppad på att stanna här om jag bara får vila lite,men det visade sig ha motsatt effekt. Jag ifrågasätter mer och mer varför man ska stressa så mycket i sitt jobb när jobbet inte gäller liv och död. När jobbet gäller att inte missa några vattenfläckar på speglar, att vika jävla origamiblommor till rika amerikaner som inte vet hur man använder en toalettborste. När man inte bryr sig ett jävla skit.

På min första embarkation day fick jag i alla fall 250 euro i dricks. Det är helt okej.

Dagen jag blev sjuk och isolerad skulle jag gått på date med en kille från England som heter Declan. Han är snäll. Det är väl ungefär allt. Han är typ kär i mig. Jag tycker han är snäll. Det är inte samma sak. Jag får kanske prata med honom om det, för han beter sig nästan som om vi var ihop. Det är vi inte, och det kommer vi förhoppningsvis inte bli heller. För blir jag ihop med honom gör jag det bara för att vara snäll. Om inget drastiskt händer inom de närmsta dagarna, som att han plötsligt får sex appeal eller slutar vara så jävla intresserad av mig.

Tro det eller ej, men här på skeppet är jag väldigt populär bland mansfolket. Men jag märker ju själv hur man sänker ribban nämnvärt när man lever såhär isolerat. När någon rör vid min arm eller tar min hand är det som att min själ smälter i några sekunder. 

Tre av mina åtta kadettvänner har sagt upp sig. Jag är avundsjuk, men samtidigt så kluven. Jag har klarat mig en månad här, och lärt mig mycket. Säger jag upp mig nu kommer jag hem med några tusen och lite mer erfarenhet än förut, men vinsten är knappt märkbar. Och allt jag lärt mig, vad ska jag med det till om jag åker hem? Varför åkte jag då hit överhuvudtaget? Jag bor nu ihop med Martina från Insjön i Dalarna, och hon och jag går väldigt bra ihop. Nu när jag varit sjuk har hon fått springa lite ärenden åt mig, i gengäld har jag vikt origamibåtar till henne att ge till gästerna imorgon. You give and you take, 

Nu har jag som sagt varit här i en månad. Det känns som en vecka och det känns som ett år. Mitt hemresedatum är 14 juli från Athen, men alla säger att de kommer extenda mitt kontrakt. När jag säger att jag i så fall kommer säga nej säger alla att det knappt är möjligt. Då säger jag att jag säger upp mig. De flesta verkar förvånade, men de flesta kommer från fattigare förhållanden än vad jag gör. Hade jag jobbat såhär mycket hemma hade jag tjänat det dubbla, kanske trippla. Men jag hade aldrig jobbat såhär mycket hemma, för det är inte lagligt. Jag må vara befriad från att betala skatt här, men företaget är också befriat från att följa många regler. Alla säger "Well, that's life at sea". Jaha, säger jag. Fuck it. Ja jag vet inte vad jag ska göra riktigt.

Gustavo är fortfarande kär i mig och är faktiskt kvar på skeppet. En annan bar waiter blev på grund av fylla avskedad samma dag som Gustavo skulle förflyttas, så Gustavo fick stanna. Varje gång vi ses frågar han om jag vill följa med till Monkey Deck och dricka vin, eller till hans rum. Jag säger alltid nej. Varför? För att jag inte vill.

Jag har slutat gråta. Här på skeppet vet alla vad som händer med alla. Filippinaren jag betalar 30 euro i månaden för att sköta min tvätt (haha, bisarrt, jag vet) sade till mig "Be strong Elinor. At least you're not crying any more, that's good". Jaba........... Hur vet alla allt om mig? Nåväl. Ja, jag har slutat gråta. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. När jag slutade gråta började jag få panikångestattacker om nätterna, och klaustrofobiska mardrömmar. Jag gick till doktorn och fick milda sömnpiller, så de drömmarna har försvunnit nu. Jag vet inte om det är bra eller dåligt det heller. Det känns som att det är en tidsfråga innan jag blir bipolär eller något. 

Men jag gör ett bra jobb i alla fall, de flesta dagarna. Jag fick bara 10/10 i betyg av mina gäster den senaste kryssningen. Jag vet knappt varför själv, men det känns skönt att veta att de inte hatar mig.

Det är många här som inte gillar mig. Tjejer, som vanligt. Jag vet inte ens varför, de bara bestämmer sig för att avsky en, och sedan gör de allt för att det ska gå dåligt för en. Jag hade packat en påse med rena lakan i reserv när vi hade linen change-dag förra veckan. Någon lade en trasig Sprite-burk i den så att alla lakan blev oanvändbara. Tack. Tack så jävla mycket.

Det är mycket jag inte förstår här. Till exempel vad vår ryska Executive Housekeeper säger. Eller vad jag själv vill. 

Imorgon blir jag fri från min isolering och vi är i Kusadasi, Turkiet. Där shoppar alla som galningar, jag vet inte om jag är så sugen på det. Men ut ska jag, det är en sak som är säker. Jag kanske tar mina löparkläder och drar av en runda, istället för att spendera pengarna jag får för min svett och mina svunna tårar. Jag kanske går på date och "gör slut" med Declan. Jag kanske lägger mig och solar. 

Nu ska jag borsta håret och försöka träna lite på de få kvadratmeter som återstår i hytten. Och hoppas att mamma loggar in på skype, så jag kan berätta för henne att det inte är så illa längre.