Inatt hade jag en panikångestattack. Jag vaknade halvt av att jag i min dröm hörde en dörr stängas och hörde någon skrika att skeppet sjunker. Jag försökte i halvvaket tillstånd se var jag var, men det var kolmörkt, då vi givetvis inte har några fönster i våra celler. Eller jag menar hytter. Så jag letade och letade efter en utgång men jag hittade inte den och jag trodde att skeppet sjönk och att ingen ville hjälpa mig och jag bankade så hårt jag kunde i väggen och skrek och skrek för att någon skulle hjälpa mig och rädda mig.
Jag vaknade av att Lucretia väckte mig och frågade vad det var frågan om. Hon lugnade mig och jag grät och grät och herregud, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Har varit skakis hela dagen efter den jävla drömmen.
Idag gjorde vi vårt sista prov och imorgon blir vi examinerade av kapten Bjarne Larsen. Jag har idag fått reda på att jag stannar på skeppet och att jag får en sektion med 10 sviter på Deck Six Aft. Joy. Jag kommer dö. Och jag kommer framförallt aldrig vara ledig.
Och embarkation day i övermorgon kommer suga. Jag hatar mitt liv.
Nej det är klart jag inte gör. Men jag är utmattad och har hemlängtan och ibland vet jag inte riktigt varför jag är här. Jag förstår inte syftet. Jag vet inte varför jag ska behöva jobba 11 timmar om dagen sju dagar i veckan. Men det är ju jag själv som valt detta. Det får jag påminna mig om.
Och jag vänjer mig kanske snart.
Jag ger det några veckor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar