Åh gud, så himla blandade känslor nu. Fem dagar kvar, och trots att jag räknar dagarna lever jag i nuet hela tiden. En koölega sade att hon var rädd att åka hem efter första kontraktet för att hon förändrats. Jaba Pfffscht, det har då inte jag. Men för fan, det är väl klart jag har gjort det. Jag är samma men jag är samtidigt en helt annan än innan jag åkte hemifrån 1 april. Jag har blivit starkare både fysiskt och psykiskt. Det är nog den största skillnaden. Jag gråter inte längre. Det lär väl förämdras på hemresan dock, om jag känner mih själv rätt. Men det gör jag inte ens. Jag är ledsen dessa dagar, speciellt med lite stulen starksprit under västen, och jag vet inte ens varför. Kansle för att man här inser hur lätt det är att ersätta en. Det är en tråkig känsla. Man vet hir snabbt man glömmer de som lämnat skeppet. Kanske mest för att dwt gör för ont att tänka på alla de man aldrig kommer se igen. Och om man gör det kommer allt vara annorlunda.
Från lördag kommer inget vara som förr.
Det är lite spännande.
Pirr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar