Lissabon

Okej, nu är jag framme i Lissabon. Jag sitter själv på mitt hotellrum, min hotellroomie Katarzyna från Polen gick precis för att gå på promenad med sina vänner. TREVLIGT FÖR HENNE ATT HON HAR VÄNNER DÅ det skiter väl jag i. 

Hur som helst. 

Dagen har varit lång. Den började med det svåraste med hela resan (än så länge...), det vill säga att säga hejdå till mamma och till Hemma. Jag är ju väldigt hemkär, och det är alltid svårt att åka, speciellt när man har en mor som blir lite förkrossad varje gång man lämnar. Jag kan ju inte påstå att jag är mycket bättre heller.  Och när man ska vara borta så länge och ska åka någonstans där  man inte känner en jävel och inte vet hur det ska sluta. 

Dagen har varit en känslomässig berg-och-dalbana och just nu kan man säga att jag befinner mig i en dal. Alla resor har gått bra, och så länge man har något för sina händer så kan man inte riktigt tänka på förvirringen och oron. Nu är jag ensam i hotellrummet och har ingen att prata med eller att lyssna på, och livet känns väl helt enkelt lite ensamt. Vilket inte är så konstigt, eftersom jag är helt ensam.

Ett skypesamtal med mamma ska nog göra livet bättre. 

__________________________

Okej. jag grät lite till mamma, och gick sedan ner och åt och hittade folk som också går ombord imorgon, ett par av dem för första gången. Jag mår så mycket bättre nu. Jag ska bara komma in i att prata engelska lite bättre, sen blir det åka av.

Imorgon blir vi hämtade klockan 08:00, och jag börjar min training på Seabourn Academy. Heja heja friskt humör, jag är ju för fan i Portugal.

Godnatt, livet.