Parga

Jaha. Har mått skit de sista dagarna. Idag mådde jag äntligen bättre, det var inte längre som att gå i en dimma, allt flöt på. Dock blev jag dålig i magen. Igen. Ba jaha, jaja, först ignorerade jag det. Är man kass i magen tre ggr ska man gå till doktorn. Jag var det en, två, tre gånger, mådde i övrigt helt okej, så fortsatte jobba. Fyra gånger, blev irroterad men fortsatte jobba. Fem gånger, jag frågade min supervisor hur reglerna är, om man måste gå till doktorn efter en viss punkt eller hur det ligger till. Hon sade till mig att hå till doktorn. Jag sade till doktorn som det var, mår helt ok i övrigt, ge mig bara lite imodium och jag är fine. Han ba ICHE SADE NIETZSCHE DU SKA ISOLERAS. Nu hatar alla mig. Det tog på riktigt FEM MINUTER från det att jag lämnade medical center till det att folk började snacka skit. Att jag sett trött ut de sista dagarna, mått skit that is, hjälper ju inte. "Ja hon kände väl för att sova lite extra".

Japp. Så är det att jobba på skepp. Allt sprider sig som herpes och det är så jävla vidrigt. Högstadiet var en jävla barnlek jämfört med detta. Och jag är SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DET. Det är ingen slump att jag på fritiden bara umgås med killar och mina få bästa tjajor på skeppet. Åh. Jag saknar mina vänner.

Igår fick jag en panikångestattack. Full power, hyperventilerade och grät om vartannat. Min cabingranne hörde mig genom väggen, efter ett tag kom hon och hjälpte mig. Det var fint av henne. Hon är one of the good ones. Jag pratar inte så mkt med henne, men hon förstår mig. Tck Helena från Sydafrika. 

Min kropp håller på atta falla isär. Gastrointestinal Dicease (stavning?), böjvecksexsem, allergiutslag i form av vita stora prickar över hela armarna, sockercravings (!), tånaglar som faller av, ryggont, kassa knäleder, blåslagna lår, ingen kraft i armarna, slitet hår, brutna naglar, torra ögon, knakande bröstrygg, ömma fötter och panikångestattacker och mardrömmar och det känns som att listan aldrig tar slut. Och ändå känner jag mig bra. Bättre än många andra här. Är för det mesta, förutom sista veckan, glad och positiv, alltid trevlig och respektfull. Har många fina vänner och en och annan crush. Hyfsad bränna.

Allt är bara så himla dubbelt, jämt. Det är svårt att veta vad man känner. Allt jag vet är att jag behöver komma av skeppet illa kvickt (blir väl inte än på ett tag dock) och att jag räknar dagarna tills jag åker hem.

Tjugofem dagar, om någon undrade.

Hörs.