Mykonos

Hej, längesen. Livet rullar på, jag har mindre än halva tiden kvar men jag har en dålig vecka. Vill hem. Men alla dagar har sina ljuspunkter. Som när man går ner i tvätten, high five:ar filippino guysen och sjunger med i den höga musiken medan man viker handdukar för nästa skift. Eller när man går in.i mässen för att äta rester från gästrestaurangerna kl 23 på kvällen, alla sitter och slappnar av och laddar för baren. Eller idag när jag låg och solade två timmar på monkey deck, eller igår när jag gick på fish spa och shopping spree i Santorini. Eller när man, efter baren stängt, går upp på Deck 11 och umgås, genuint fyllesnack som är så himla nödvändigt för att klara sig här. Eller när man lägger sig direkt efter sin efter-skift-dusch. Eller ikväll, ikväll har vi BBQ night. KÖTT!!!!! Mmmm.

Så jag har det bra. Allt ordnar sig. Och tänk, om bara sju veckor är jag hemma.

Hemma.
Sug på den.

en dag på jobbet

Okej, förlåt. Nu har det gått ett tag sedan jag skrev. Nu sitter jag på ett café i Dubrovnik, dricker mojito utan socker och pratar med David, min kompis som jobbar i spa:et som massör. Han har på sistone börjat stöta på mig, precis som alla andra, men jag har börjat lära mig att hantera det.

Det känns skönt att skriva på dattan igen, det var längesen.

Okej, så. Jag tänkte jag skulle berätta om en vanlig dag. 

Jag vaknar vanligtvis vid 7. Klockan 8 måste vi vara on the floor, ready to work, innan dess måste vi hämta våra trolleys, packade med färdigvikta handdukar, hämta dammsugare, hink med svamp och fönsterskrapa, eventuella sänglakan om det är en sån dag (linen change var tredje dag) och så vidare. Allt måste vara redo klockan 8, och det tar ett tag att förbereda, men vi får inte stämpla in förrän klockan åtta. Väldans bra.

Så, jag vaknar sju. Som tur är har jag numera världens bästa corridor mate som heter Bronwyne, hon är från Sydafrika. Hon föredrar att jobba på morgonen, så hon förbereder allt för morgonskiftet, och så förbereder jag allt för kvällsskiftet. Så jag behöver inte komma till kontoret förrän kring 07.50. Vanligtvis går jag dock upp och stämplar in redan innan frukost, för att inte riskera att bli sen. Blir man sen med att stämpla in, även om man jobbat den sista halvtimmen, då får man Longwatch eller E4. Longwatch innebär att man jobbar till 16 istället för 13-14-tiden när man är klar. E4 är att man börjar 16 istället för 18. Man får alltså två timmar extra jobb. Som straff. Så ja, jag går upp, klär på mig, försöker hitta en uniform som inte är alltför stor. Alla mina uniformer är för stora, men somliga ser rent ut sagt för jävliga ut. Så jag hittar en morgonuniform, den är grön och grå, och tar på mig den. Sätter mina trasor i fickorna, en våt, en torr och en för glas, sätter min namnbricka på bröstet, min Six Star pin, min penna (VIKTIGT!!!!!) och sedan är jag ready to go. Går upp med min bucket med chemicals, stämplar in, tar mina gästers tidningar och sätter dem i clipsen vid dörrarna. Går sedan ner och äter frukost. De flesta tycker att maten är skit, men jag tycker inte det. Jag gillar den. Speciellt frukosten. Scrambled eggs, korv. blandad frukt, te. Brukar jag ta. Och vitaminer, probiotika och fiskleverolja, samt en berocca om jag är trött och har festat dagen innan. Ibland en huvudvärkstablett. 

Efter frukost, 07.50, går jag upp och väntar på att mina gäster ska lämna sina rum. När de gör det städar jag rummen, för tillfället har jag 10 sviter. En svit ska ta max 30 minuter, så blir det inte riktigt alltid ibland. Varje dag har vi extra duties, så utöver att tömma sopor. städa balkongen, byta isen diska glasen, damma, dammsuga, städa toaletten och bädda sägen och städa upp mög,så måste vi också göra en extra grej varje dag. Minst. Som idag var det putsa zink plugs, ibland är det silver polish, heavy dusting, heavy vaccuming, putsa ac:s, linen change, bla bla bla, det finns tusen saker att välja mellan. Uppenbarligen. 

 Idag var jag klar med mina sviter klockan halv ett, men vanligtvis är jag inte klar förrän två-tiden. Innan ett måste jag klämma in en kvarts rast för de stänger mässen vid 13, och efter att jag är klar med alla sviter måste jag dammsuga min corridor, och sedan städa undan efter mig. DVS ta ner all tvätt i main laundry, sortera den och vika nya handdukar inför kvällsskiftet. Sedan är jag fri, från typ 14:30, och då kan jag antingen gå av skeppet. stanna i min hytt och sova eller gå upp på monkey deck och sola. Ibland går jag till gymmet. Vanligvis går jag av skeppet och äter lite, dricker en coctail och pratar med mina vänner och solar. Inte så mycket sightseeing, mest socialt jobb som man måste ta igen. 

Klockan 18 varje dag har vi housekeeping-möte, och innan dess måste jag fixa whatever som står på schemat inför turndown service. Turndown service är det vi gör på kvällen i sviterna, man bäddar sängen, städar toan, drar för gardinerna och lämnar en liten överraskning till gästerna. Ibland måste vi alltså vika pappersbåtar, ibland måste vi vika origamiblommor, skriva dikter och klippa ut, blablabla. Ibland viker vi towel animals, som ikväll. Men ja, det är alltid någon halvtimme-tre kvart som går till att förbereda det. 

Sedan möte, turndown service efter det till 22-tiden, eller ja tills man är klar är det ju. Som vanligt.
Jag går till min och Martinas cabin, vi duschar och fixar oss, och vanligtvis går vi till crew bar ett par timmar. Kommer oftast hem vid 2-tiden. Efter ett par glas vin, aldrig mer än så. Går man och lägger sig direkt när man kommer tillbaka somnar man ändå inte, man ligger och bara är uppstressad och tänker på saker man glömt göra under dagen. Sover man för mycket blir man bara långsam dagen efter, jag jobbar bättre när jag är lite bakis. Herregud, vet inte varför.

OMG, vet inte hur min kropp orkar detta. Varje dag, vareviga dag. Man kan inte tänka för långt fram för då blir man galen, man bara lever för dagen och vet fan ta mig inte ens vilken dag det är. Man vet bara vilken dag det är på den nuvarande kryssningen och hur många dagar det är kvar tills nästa embarkation day, när det kommer nya gäster. Då jobbar man vanligtvis femton timmar. En gång i veckan är detta alltså.

Jag funderar på att säga upp mig. Varje dag överväger jag det, och nu har en av mina bästa vänner ombord, Ann Marie Horisk från Irland, sagt upp sig och åker hem om nio dagar, och jag vet inte riktigt varför jag ska stanna. Jag har redan sett de flesta av de hamnar vi stannar i resten av mitt kontrakt.

Men det tar emot att säga upp sig, du vet. Arbetsmoralen och lojaliteten vi växer upp med i Sverige, och att man inte vill banga, och att man inte riktigt vet vad man ska göra när man kommer hem. Och att man är rädd att man ska ångra sig efteråt, och aldrig kunna komma tillbaka. 

Åh gud. Tänkte säga att jag är så himla trött, men det är jag inte. Var uppe till två igår, men inatt skruvade vi tillbaka klockan en timme när vi åkte in i ny tidszon, så jag har sovit löjligt mycket.

Det jobbigaste är nog att mina arbetskamrater är så jälva otrevliga och elaka och respektlösa. 

Men det är en annan historia.
Godnatt.

Santorini

Idag hade vi crew drill, vilket gör att vi blir en timme försenade i vårt arbete. Jag slarvade dock med rummen efter det, så jag blev klar med min section redan 13:30. Life is nice. Vi duschade, tog båten in till
Santorini, red åsna till staden. Det var galet.

Nu äter vi omelett med majjo. Sade precis nej till en tjej jag inte gillar när hon frågade om hon fick ta av min majonnäs. Hon blev sur, haha. Fuck her.

Igår bjöd min brundrare (en av dem) mig på vin och ost. Han vet hur man ska snärja mig.

Jag börjar få massa vänner. Och snygg är jag. Det märks, männen finns i överflöd. Alla blir mindre kräsna här på skeppet också, det är galet, alla ba anything goes. Jag är inte riktigt där.

Alla mina kläder har blivit för stora. Ni skulle bara se hur mina arbetskläder sitter, jag ser ut som en hiphopare i pyamas.

Åh gud. Börjar bli lite full. Dags att blrja nyktra till inför kvällsskiftet.

Natti

Kos

Dricker mojito utan socker och äter fruktsallad och solar och har nog en date imorgon. Med Andov från Macedonia.

Livet leker.

Kusadasi

Hemlängtan hemlängtan hemlängtan, men kanske en dag (läs: fyra timmar) i Kusadasi kan hjälpa mig.

Givetvis är jag inte bipolär på riktigt, jag tycker bara om att vara lite melodramatisk ibland. 

Gick utanför hytten för att gå på återbesök hos doktorn, och hade ingen bh på mig under linnet. Nu är jag ännu mer populär bland filippinarna. 

Åh vad jag längtar hem, och samtidigt har någon del av mig börjat vänja mig vid detta inavlade universum vi lever i på skeppet. Man glömmer lätt omvärlden, att det händer saker bortom relingen. Jag har inte förkovrat mig i nyheter sedan jag kom hit, jag vet praktiskt taget ingenting. Om det händer något spännande får ni gärna berätta. 

Idag funkar internet bra, och jag ska snart skypa med mamma. Efter det ska jag vila min sista vila innan jag blinkande ska ta mig ut i Turkiets sol.

Patmos

Åh gud, hej. Det var längesedan jag skrev nu. 

Min kropp bryts ned lite mer för varje dag som går. Mitt karpaltunnelsyndrom har kommit tillbaka. De senaste dagarna har jag varit isolerad i min hytt för att jag har Gastrointestinal Disease (läs: magsjuka). Mina händer ser för jävliga ut, mina ben är helt blåslagna, jag tappar hår som aldrig förr och nu har  jag fått två finnar också (ÅHNEIII). Men smal är jag i alla fall, det kan ingen ta ifrån mig!

Ja, jag har alltså sluppit att jobba. När man jobbar minst 10 timmar om dagen känns dagarna väldigt långa när man inte jobbar. Och inte får lämna sina kvadratmeter. Man blir lätt galen och trött. Jag tänkte att kanske blir jag  mer peppad på att stanna här om jag bara får vila lite,men det visade sig ha motsatt effekt. Jag ifrågasätter mer och mer varför man ska stressa så mycket i sitt jobb när jobbet inte gäller liv och död. När jobbet gäller att inte missa några vattenfläckar på speglar, att vika jävla origamiblommor till rika amerikaner som inte vet hur man använder en toalettborste. När man inte bryr sig ett jävla skit.

På min första embarkation day fick jag i alla fall 250 euro i dricks. Det är helt okej.

Dagen jag blev sjuk och isolerad skulle jag gått på date med en kille från England som heter Declan. Han är snäll. Det är väl ungefär allt. Han är typ kär i mig. Jag tycker han är snäll. Det är inte samma sak. Jag får kanske prata med honom om det, för han beter sig nästan som om vi var ihop. Det är vi inte, och det kommer vi förhoppningsvis inte bli heller. För blir jag ihop med honom gör jag det bara för att vara snäll. Om inget drastiskt händer inom de närmsta dagarna, som att han plötsligt får sex appeal eller slutar vara så jävla intresserad av mig.

Tro det eller ej, men här på skeppet är jag väldigt populär bland mansfolket. Men jag märker ju själv hur man sänker ribban nämnvärt när man lever såhär isolerat. När någon rör vid min arm eller tar min hand är det som att min själ smälter i några sekunder. 

Tre av mina åtta kadettvänner har sagt upp sig. Jag är avundsjuk, men samtidigt så kluven. Jag har klarat mig en månad här, och lärt mig mycket. Säger jag upp mig nu kommer jag hem med några tusen och lite mer erfarenhet än förut, men vinsten är knappt märkbar. Och allt jag lärt mig, vad ska jag med det till om jag åker hem? Varför åkte jag då hit överhuvudtaget? Jag bor nu ihop med Martina från Insjön i Dalarna, och hon och jag går väldigt bra ihop. Nu när jag varit sjuk har hon fått springa lite ärenden åt mig, i gengäld har jag vikt origamibåtar till henne att ge till gästerna imorgon. You give and you take, 

Nu har jag som sagt varit här i en månad. Det känns som en vecka och det känns som ett år. Mitt hemresedatum är 14 juli från Athen, men alla säger att de kommer extenda mitt kontrakt. När jag säger att jag i så fall kommer säga nej säger alla att det knappt är möjligt. Då säger jag att jag säger upp mig. De flesta verkar förvånade, men de flesta kommer från fattigare förhållanden än vad jag gör. Hade jag jobbat såhär mycket hemma hade jag tjänat det dubbla, kanske trippla. Men jag hade aldrig jobbat såhär mycket hemma, för det är inte lagligt. Jag må vara befriad från att betala skatt här, men företaget är också befriat från att följa många regler. Alla säger "Well, that's life at sea". Jaha, säger jag. Fuck it. Ja jag vet inte vad jag ska göra riktigt.

Gustavo är fortfarande kär i mig och är faktiskt kvar på skeppet. En annan bar waiter blev på grund av fylla avskedad samma dag som Gustavo skulle förflyttas, så Gustavo fick stanna. Varje gång vi ses frågar han om jag vill följa med till Monkey Deck och dricka vin, eller till hans rum. Jag säger alltid nej. Varför? För att jag inte vill.

Jag har slutat gråta. Här på skeppet vet alla vad som händer med alla. Filippinaren jag betalar 30 euro i månaden för att sköta min tvätt (haha, bisarrt, jag vet) sade till mig "Be strong Elinor. At least you're not crying any more, that's good". Jaba........... Hur vet alla allt om mig? Nåväl. Ja, jag har slutat gråta. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. När jag slutade gråta började jag få panikångestattacker om nätterna, och klaustrofobiska mardrömmar. Jag gick till doktorn och fick milda sömnpiller, så de drömmarna har försvunnit nu. Jag vet inte om det är bra eller dåligt det heller. Det känns som att det är en tidsfråga innan jag blir bipolär eller något. 

Men jag gör ett bra jobb i alla fall, de flesta dagarna. Jag fick bara 10/10 i betyg av mina gäster den senaste kryssningen. Jag vet knappt varför själv, men det känns skönt att veta att de inte hatar mig.

Det är många här som inte gillar mig. Tjejer, som vanligt. Jag vet inte ens varför, de bara bestämmer sig för att avsky en, och sedan gör de allt för att det ska gå dåligt för en. Jag hade packat en påse med rena lakan i reserv när vi hade linen change-dag förra veckan. Någon lade en trasig Sprite-burk i den så att alla lakan blev oanvändbara. Tack. Tack så jävla mycket.

Det är mycket jag inte förstår här. Till exempel vad vår ryska Executive Housekeeper säger. Eller vad jag själv vill. 

Imorgon blir jag fri från min isolering och vi är i Kusadasi, Turkiet. Där shoppar alla som galningar, jag vet inte om jag är så sugen på det. Men ut ska jag, det är en sak som är säker. Jag kanske tar mina löparkläder och drar av en runda, istället för att spendera pengarna jag får för min svett och mina svunna tårar. Jag kanske går på date och "gör slut" med Declan. Jag kanske lägger mig och solar. 

Nu ska jag borsta håret och försöka träna lite på de få kvadratmeter som återstår i hytten. Och hoppas att mamma loggar in på skype, så jag kan berätta för henne att det inte är så illa längre.