Sibenik

Livet är bra. Ha

R ny roomie (från skåne!<3), 20 dagar kvar och har precis sprintat. Pratar med Zabina och ja. Livet.

Ska bara hitta ett hångel; snarast.

Parga

Jaha. Har mått skit de sista dagarna. Idag mådde jag äntligen bättre, det var inte längre som att gå i en dimma, allt flöt på. Dock blev jag dålig i magen. Igen. Ba jaha, jaja, först ignorerade jag det. Är man kass i magen tre ggr ska man gå till doktorn. Jag var det en, två, tre gånger, mådde i övrigt helt okej, så fortsatte jobba. Fyra gånger, blev irroterad men fortsatte jobba. Fem gånger, jag frågade min supervisor hur reglerna är, om man måste gå till doktorn efter en viss punkt eller hur det ligger till. Hon sade till mig att hå till doktorn. Jag sade till doktorn som det var, mår helt ok i övrigt, ge mig bara lite imodium och jag är fine. Han ba ICHE SADE NIETZSCHE DU SKA ISOLERAS. Nu hatar alla mig. Det tog på riktigt FEM MINUTER från det att jag lämnade medical center till det att folk började snacka skit. Att jag sett trött ut de sista dagarna, mått skit that is, hjälper ju inte. "Ja hon kände väl för att sova lite extra".

Japp. Så är det att jobba på skepp. Allt sprider sig som herpes och det är så jävla vidrigt. Högstadiet var en jävla barnlek jämfört med detta. Och jag är SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DET. Det är ingen slump att jag på fritiden bara umgås med killar och mina få bästa tjajor på skeppet. Åh. Jag saknar mina vänner.

Igår fick jag en panikångestattack. Full power, hyperventilerade och grät om vartannat. Min cabingranne hörde mig genom väggen, efter ett tag kom hon och hjälpte mig. Det var fint av henne. Hon är one of the good ones. Jag pratar inte så mkt med henne, men hon förstår mig. Tck Helena från Sydafrika. 

Min kropp håller på atta falla isär. Gastrointestinal Dicease (stavning?), böjvecksexsem, allergiutslag i form av vita stora prickar över hela armarna, sockercravings (!), tånaglar som faller av, ryggont, kassa knäleder, blåslagna lår, ingen kraft i armarna, slitet hår, brutna naglar, torra ögon, knakande bröstrygg, ömma fötter och panikångestattacker och mardrömmar och det känns som att listan aldrig tar slut. Och ändå känner jag mig bra. Bättre än många andra här. Är för det mesta, förutom sista veckan, glad och positiv, alltid trevlig och respektfull. Har många fina vänner och en och annan crush. Hyfsad bränna.

Allt är bara så himla dubbelt, jämt. Det är svårt att veta vad man känner. Allt jag vet är att jag behöver komma av skeppet illa kvickt (blir väl inte än på ett tag dock) och att jag räknar dagarna tills jag åker hem.

Tjugofem dagar, om någon undrade.

Hörs.

Piraeus

Åh gode gud. Fyra veckor. FYRA VECKOR. kommer sakna att vara förälskad i Ruan, skämta grovt med Carys, spela fussball i baren, förföra vokalister, dricka coctails vid havet, smyga med starksprit, OSV. Kommer EJ sakna embarkation days, att aldrig vara ledig, att bli nedbruten av supervisors, alla sydafrikanska tjejer som gör livet surt, att aldrig vakna till dagsljus, att aldrig (nåja...) sova själv, att ha mardrömmar, att skrubba duschar med blekmedel och tandborste, OSV. Listorna är långa. Längre. Långt mycket längre. Men detta är essensen.

Puss

Santorini

Idag solade jag. Igen. Börjar bli jämnbrun nu, det är gött. Orkade inte gå ut, har varit här två gånger förut ändeån.

Jag fick reda på att min systers mamma gick bort igår. Det gör ont.

En månad. Om en månad. Då sticker jag härifrån.

Cannot wait.

Myrina

Åh min hemlängtan är så bitterljuv just nu. Om fem veckor är jag hemma och det känns som en sjukt lång tid att vänta, men det känns också jävligt överkomligt. Känslorna är blandade, ibland vill jag inte ens lämna detta livet. Det är svårt att säga varför, kanske för att detta är min tillvaro nu, min comfort zone, och när jag åker hem är det ny tillvaro som gäller. För hur mycket jag än lärt mig att uppskatta de goda sidorna av ship life tror jag inte att jag återvänder. Nä. Nej. Eller? Nej. Gud nej.

I sommar har jag så mycket planerat att jag inte vet hur det ska få plats. Tydligen börjar jag plugga 13 augusti........ lol

Istanbul

Häj

Gud i himmelen, tiden går så snabbt och så långsamt. Sprang en runda i solen idag. Tänkte fråga Sion om han ville följa med, men han var inte i sin cabin. Egentligen ska vi nog inte gå ut själva här i Turkiet, men jag gjorde det ändå. Jag måste få vara själv någon gång. För helvete.

Jag är på gott humör, måste jag säga. Livet leker stundtals, och jag har skaffat mig några fina vänner här. Carys, från Wales och eventuellt min soulmate. Martina, min Norrlandsnegativa roomie. Anne Marie, min irländska lesbiska vän som försöker konvertera mig på fyllan och som alltid står upp för mig. Maria från Chile. Ruan från Aydafrika som jag är lite kär i. Gert från Sydafrika som jag skämtar grovt med. Listan är längre, men dessa är mina favoriter. Och David och David och David. Och Sion och Sam och blablabla. Här finns några styckna vettiga. Och alla älskar mig. Jag är fan bässt.

Tack. Adjö.