Packing guns

Det här med att packa har aldrig varit min starka sida, och även om man skulle kunna vänta sig att jag blivit lite bättre så måste jag erkänna att det inte går strålande. Alla förberedelser är klara, givetvis, sånt kan jag. Men det här med att sålla och välja bort saker och hålla det lätt och enkelt, det är inte min påse. Jag vill ha med mig allt. Och det här med att mina hur och hårgrejer kommer väga mer än mina kläder, det kommer det nog fnissas åt. Men för helvete, jag tänker inte sluta ta hand om mig själv bara för att jag jobbar på båt'n! 

Så. Nu har jag lagt allt jag vill ha med mig i min brors rum. Nu ska det sållas och tryckas och vägas och sorteras bort och tryckas och vägas igen, allt detta upprepas tills jag kan stänga väskorna och de inte är tyngre än 23 respektive 12 kg. 

Detta kan bli en lång dag.

OKEJ

Okej, nu börjar det sjunka in. Det började sjunka in idag. Om två veckor är jag på ett hotell i Lissabon, troligtvis har jag grym hjärtklappning, och hoppas att jag inte glömt något hemma. Om två veckor börjar Äventyret 2.0 2012. HERREJÄVLAGUD. Jag tror jag dör.

standby

Om ni undrar vad jag gör om dagarna så är jag på standby för Seabourn, och jag kan bli inringd med ett dygns varsel. Den enda skillnaden rent fysiskt i mitt liv är att jag inte kan göra några långsiktiga planer, åka några längre sträckor, samt att jag har börjat få sura uppstötningar ett par gånger om dagen. Jag gissar att det beror på någon undermedveten stress, såvida jag inte utan min egen vetskap börjat bälja i mig obscena mängder "multivitamin"-"juice" från Tyskland eller liknande. 

Jag har köpt två par arbetsskor, ett par Ecco och ett par Vivobarefoot, köpt på mig en jävla massa smink, tvål, shampo, balsam, strumpbyxor och så himla vidare. Detta har, trots lånade pengar, resulterat i att jag endast har 22 kronor kvar på kontot. Ja, det och att jag var i Malmö i helgen och bland annat dansade röven av mig på All Out Dubstep. När varje dag kan vara den sista i Sverige blir det lite mer episka sammankomster med vänner. Det blir många avskedsfester. Fikorna blir fler, sorgligare och mer intensiva. Kramarna blir lite längre. Lite gosigare. Hejdå:na blir hårdare och mjukare. Vänner hör av sig lite mer, vårsolen värmer lite mer, det känns helt enkelt som att jag lever lite mer än vad jag brukar.


Det är helt jävla fantastiskt.