Bjärnum

Jag är hemma. Örnen har landat i sitt hem, i sin alldeles för mjuka säng och i sin lugna trygga tillvaro i hemmets vrå. I ett regnigt men grönt Sverige.

Det känns konstigt att vara hemma. Att inte vara på skeppet längre. Att få göra vad man vill, att behöva förflytta sig längre sträckor. Att behöva ha jeans på sig utomhus, och att spendera pengar. Att inte prata engelska. Att inte behöva skrubba toaletter och sviter. TACK GODE GUD för det senaste. Att inte prata med sina nya och för de tre sista månaderna närmaste vänner. Att kanske aldrig mer få se dem. DET är konstigt.

Givetvis, man skulle kunna säga att det ju inte finns något som hindrar mig från att träffa dem. Men det gör det faktiskt, i vissa fall. Många saker kan hindra. Omständigheter som man önskar inte fanns, men fortfarande finns. Och avstånd. Och kanske gemensamt intresse.

Det är ett par jag inte ens hann säga hejdå till, som jag stått så nära. Speciellt Ruan. Den lille rödhårige sydafrikanen med ännu mer hemlängtan än jag, som använde ordet emotional som om det var något bra och inte något dåligt, som kramade mig och log med hela sina bruna ögon och som jag tror var lite förälskad i mig. Jag var lite förälskad i honom, fast han var världens tråkigaste ibland. Kvällen innan jag skulle åka sade han "goodnight, hopefully I'll see you tomorrow". Jag, som hade fått mitt schema för min sista dag då och visste att jag skulle vara jävligt busy, sade "Yeah, I don't think so". Jag MENADE ju att nej, vi ses nog inte imorgon så vi får säga hejdå nu för säkerhets skull. Jag tror inte det var så han tolkade det. För han bara gick, utan att säga ett ord. Det var alltså våra sista ord till varandra. Så såvida jag inte söker upp honom och åker till Pretoria och hälsar på honom så är det så långt vår vänskap någonsin går. Det är sorgligt.

Jag umgicks med en man de sista veckorna av mitt kontrakt, givetvis måste man ju träffa någon när man snart ska hem. Det är sånt jag räknar med, jag har levt tillräckligt länge för att veta att när man träffar någon man är lite intresserad av och som är intresserad av en själv, då är det bara när omständigheterna är HELT off. Vårt farväl var faktiskt mer romantiskt än jag kan minnas att jag någonsin varit med om, och det känns lite konstigt. Men det var ungefär det jag behövde då, med tanke på att jag kände mig ca ensammast i världen när jag satte mig i framsätet i bilen som körde mig till flygplatsen i Athen. Jag behövde all mänsklig omtanke jag kunde få, samt de vita lögner som flödade i sommarvärmen. Herregud.

Den jag sade hejdå till mest, förutom mannen då, det var Carys. Min vän från Wales som jag gjorde Academyn med och som jag kommit så himla nära. Jag tror ca 80% av skeppets crew var övertygade om att vi hade ett förhållande. Inte mig emot, jag älskar henne och folk får tro vad de vill. Det är snarare smickrande. Henne kramade jag och släppte och kramade igen och släppte och kramade igen. Jag vill hälsa på henne i Wales snart, i slutet på augusti, men det blir eventuellt inte av. Men det betyder ju inte att det aldrig blir av. Jag saknar henne så.

Det konstigaste med den här upplevelsen är att jag kan förklara det hur mycket som helst, men det är faktiskt ingen som kommer förstå hur det har varit. Emely Drugge, hon förstår, för hon har gått igenom samma sak. Men jag minns när hon försökte förklara det för mig, och jag kan erkänna att det jag trodde att jag förstod av det, det var inte ens i närheten av hur verkligheten ser ut. Det var sjömil och ljusår därifrån.

Så. Efter 12 timmar spenderade på resande fot kom jag äntligen hem till Bjärnum, kring 00:30 natten till söndagen den 15 juli. Min kropp är fortfarande kaputt, jag får som slag i huvudet ett par gånger om dagen, då måste jag gå och sova ett par timmar. När min mamma klappade mig på ryggen gjorde det så ont att hela kroppen ryckte till. Jag äter i överflöd, för jag är så van vid att behöva enorma mängder energi för att orka.

Imorgon ska jag börja läka, tänkte jag. Jag ska packa upp, jag ska slappa och jag ska ta en lång promenad i solen (förhoppningsvis). Jag ska älska livet såsom det älskar mig. Jag ska planera resten av sommaren och ta reda på mitt schema för hösten, och jag ska fundera allvarligt på var jag vill bo och leva i höst. Jag ska eventuellt skaffa mig ett liv. Och fasta.

Åh gud. Visst är jag rastlös och har ångest över att mina pengar ska försvinna lika snabbt (dubbelt så snabbt) som jag tjänat dem, men det är så rogivande att vara hemma och känna lukt av den svenska sommaren utanför dörren. Att veta precis vad man får. Snart kommer nog denna trygghet förvandlas till rastlöshet, men just nu njuter jag i fulla drag av den. Och saknaden av mannen och mina nyförvärvade vänner tänker jag också njuta av, för den betyder att jag verkligen fått ut något stort av min resa. Jag känner faktiskt att det största i hela upplevelsen var inte bara platserna jag såg eller pengarna jag tjänade, det var människorna jag träffade. Allt jag lärde mig om andra och om mig själv. Styrkan jag fick.

Jag känner mig som en annan människa, tro det eller ej. Inte personlighetsmässigt, men jag känner lite att... jag kan klara vad i helvete som helst. Jag känner mig vacker och stark och självständig och erfaren och som att livet är mitt ostron och det är bara för mig att njuta. Jag är en lajoninna.

.

Här var jag i Kotor.

Izmir

Åh gud, så himla blandade känslor nu. Fem dagar kvar, och trots att jag räknar dagarna lever jag i nuet hela tiden. En koölega sade att hon var rädd att åka hem efter första kontraktet för att hon förändrats. Jaba Pfffscht, det har då inte jag. Men för fan, det är väl klart jag har gjort det. Jag är samma men jag är samtidigt en helt annan än innan jag åkte hemifrån 1 april. Jag har blivit starkare både fysiskt och psykiskt. Det är nog den största skillnaden. Jag gråter inte längre. Det lär väl förämdras på hemresan dock, om jag känner mih själv rätt. Men det gör jag inte ens. Jag är ledsen dessa dagar, speciellt med lite stulen starksprit under västen, och jag vet inte ens varför. Kansle för att man här inser hur lätt det är att ersätta en. Det är en tråkig känsla. Man vet hir snabbt man glömmer de som lämnat skeppet. Kanske mest för att dwt gör för ont att tänka på alla de man aldrig kommer se igen. Och om man gör det kommer allt vara annorlunda.

Från lördag kommer inget vara som förr.

Det är lite spännande.
Pirr.

Myrina

6dagar kvar och blandade känslor far genom kroppen. Nu ska jag sova en halvtimme innan mötet.

Canakkale

Åtta dagar.

Sibenik

Livet är bra. Ha

R ny roomie (från skåne!<3), 20 dagar kvar och har precis sprintat. Pratar med Zabina och ja. Livet.

Ska bara hitta ett hångel; snarast.

Parga

Jaha. Har mått skit de sista dagarna. Idag mådde jag äntligen bättre, det var inte längre som att gå i en dimma, allt flöt på. Dock blev jag dålig i magen. Igen. Ba jaha, jaja, först ignorerade jag det. Är man kass i magen tre ggr ska man gå till doktorn. Jag var det en, två, tre gånger, mådde i övrigt helt okej, så fortsatte jobba. Fyra gånger, blev irroterad men fortsatte jobba. Fem gånger, jag frågade min supervisor hur reglerna är, om man måste gå till doktorn efter en viss punkt eller hur det ligger till. Hon sade till mig att hå till doktorn. Jag sade till doktorn som det var, mår helt ok i övrigt, ge mig bara lite imodium och jag är fine. Han ba ICHE SADE NIETZSCHE DU SKA ISOLERAS. Nu hatar alla mig. Det tog på riktigt FEM MINUTER från det att jag lämnade medical center till det att folk började snacka skit. Att jag sett trött ut de sista dagarna, mått skit that is, hjälper ju inte. "Ja hon kände väl för att sova lite extra".

Japp. Så är det att jobba på skepp. Allt sprider sig som herpes och det är så jävla vidrigt. Högstadiet var en jävla barnlek jämfört med detta. Och jag är SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DET. Det är ingen slump att jag på fritiden bara umgås med killar och mina få bästa tjajor på skeppet. Åh. Jag saknar mina vänner.

Igår fick jag en panikångestattack. Full power, hyperventilerade och grät om vartannat. Min cabingranne hörde mig genom väggen, efter ett tag kom hon och hjälpte mig. Det var fint av henne. Hon är one of the good ones. Jag pratar inte så mkt med henne, men hon förstår mig. Tck Helena från Sydafrika. 

Min kropp håller på atta falla isär. Gastrointestinal Dicease (stavning?), böjvecksexsem, allergiutslag i form av vita stora prickar över hela armarna, sockercravings (!), tånaglar som faller av, ryggont, kassa knäleder, blåslagna lår, ingen kraft i armarna, slitet hår, brutna naglar, torra ögon, knakande bröstrygg, ömma fötter och panikångestattacker och mardrömmar och det känns som att listan aldrig tar slut. Och ändå känner jag mig bra. Bättre än många andra här. Är för det mesta, förutom sista veckan, glad och positiv, alltid trevlig och respektfull. Har många fina vänner och en och annan crush. Hyfsad bränna.

Allt är bara så himla dubbelt, jämt. Det är svårt att veta vad man känner. Allt jag vet är att jag behöver komma av skeppet illa kvickt (blir väl inte än på ett tag dock) och att jag räknar dagarna tills jag åker hem.

Tjugofem dagar, om någon undrade.

Hörs.